Interruption

Wedding shawl progress, a photo by Asplund on Flickr.

I had forgotten how yarn-consuming the "Springtime" design is. Many rows are peppered with yarnovers, while others consist of double decreases. This gives the shawl a really appealing texture, fairly thick (for lace) in some places but light.

It requires a lot of yarn, though, and in the middle of the weekend I found myself in need of a third ball of Rowan kidsilk haze.

To my surprise I didn't cast on for yet another work in progress while waiting for the yarn shop to open, but decided to excavate Mount of Unfinished Objects.

Lo and behold, a sweater which has been hibernating for about a year reared its sleeveless body and demanded to be taken care of.

sleeve cap to the left, straight sleeve to the right

What interrupted the knitting process was that I wasn't pleased with how the sleeve caps turned out but couldn't decide whether to keep them after all. Now that I looked at it again I decided on the spot not to keep them. Comfort is an immense advantage when it comes to sleeve caps, but I didn't like the way the pattern sequences collided - my eyes were drawn to what didn't match to such an extent that I didn't really see what made me start knitting the sweater: the beauty of the yarn (Rauma finull) and the combination of the shades of brown. The new, straight sleeve (to the right in the photo) might be less comfortable but looks a lot better in my opinion.

The pattern is a modification of a vest by Kim Hargreaves called "Moor", which can be found in A Yorkshire Fable.

Sjalmönstret jag håller på med slukar garn något alldeles enormt, så jag hade plötsligt slut på garn mitt under helgen. Till min stora förvåning lade jag inte upp till något nytt projekt (även om min inställning är att man inte kan ha för många projekt på gång, precis som man inte kan ha för mycket garn i gömmorna - bara för lite) utan gjorde en liten utgrävning bland mina oavslutade projekt.

Bland (mycket) annat hittade jag en tröja med påbörjade ärmar som har legat i ungefär ett år efter att jag inte blev nöjd med ärmkullarna men inte kunde bestämma mig för om jag skulle behålla dem ändå. När jag tittade på den nu såg jag direkt att jag inte ville ha kvar dem.Visserligen är det en hel del arbete med ärmkullar, och det gör tröjor mer bekväma tycker jag - men mönsterbårderna krockar alldeles för mycket, så mycket att jag bara ser skarven och inte det som fick mig att påbörja tröjan, nämligen det vackra garnet (Rauma finull) och kombinationen av de bruna nyanserna.

På fotot syns det första försöket till vänster och den nya raka versionen till höger. Mindre bekvämt, som sagt, men i det här fallet får utseendet gå före.